Igår så hade jag ett hål av timmar mellan ett seminarium och att jag skulle möta Amanda som kom hem från Göteborg (<3333333). Jag gick först runt och tittade lite i butiker för att få tiden att gå, eftersom jag också var hungrig som sjutton. Men, så började jag tänka, varför inte äta själv? Varför skulle det inte vara okej att äta själv på ett cafe, varför ska jag tycka det är pinsamt?

Så jag bestämde mig att jag måste prova. Jag gick till ett cafe nere på drottninggatan och satte mig vid ett fönster för att kunna titta på människor, med en sallad och åt. Det kändes lite konstigt i början, men medan tiden gick blev jag så bekväm så att jag t o m tog en fika på maten! Det kändes bra att ha gjort något som jag faktiskt tycker är skitjobbigt vanligtvis. Men varför egentligen? Jag tror det är för att
1. Det känns som om folk tror att jag inte har några vänner och därför är själv.
2. Det känns som att man syns så mycket. Man är så utlämnad till folk. Vilket skrämmer mig, sjukt mycket.
3. Det får mig att känna mig tjock. Som om jag inte har rätten att ta en chokladkaka alldeles ensam. Varför ska JAG göra det liksom. 

Jag tror att det är många som tycker att det är jobbigt att äta själv. Speciellt i början. Men samtidigt tror jag att det är väldigt nyttigt att göra det och märka att det inte är några konstigheter. Att man inte är ensam eller att folk skiter fullständigt i dig egentligen. Och att du får äta precis vad du vill. 

Jag har tidigare alltid velat vara stammis på något ställe. Sådär så man bara kan komma in och säga "det vanliga tack", den typen av stammis. Det är inte så lätt som man tror att bli det, eftersom du faktiskt inte är den enda som kommer till stället.
Jag blev förvånad själv, men det visade sig i fredags att jag och christer faktiskt blivit stammisar på Vår vietnamesiska, som är vår favoritrestaurang. När vi kom så sade hon direkt "åh nr 29??" Vilket var exakt det vi ville ha och dessutom fick vi vatten utan att sagt till om det! Jag brukar nämligen beställa både en cola och vatten ifall jag dricker läsk, för att annars dricker jag upp colan direkt. Denna händelse fick mig att fnittra otroligt, jag vår då verkligen inte beredd på att dem skulle komma ihåg så mycket om oss, men jag kände mig även nöjd, för nu är vi verkligen stammisar på ett ställe.

Såhär såg jag dessutom ut dagen till ära.

Hela mitt ansikte kliar just nu. Det verkar nämligen som om jag har fått nässelutslag och är svullen och röd, vilket inte får fram min charmigaste sida. Har otroligt dåliga erfarenheter av allt som liknar eksem, då jag hade hela låren fulla när jag var runt fyra år. Det var då så illa så mina föräldrar fick klippa upp byxor jag hade på mig för att dem fastnat i mina varfyllda eksem. Jag har aldrig haft så ont i mitt liv, vilket gör att nu när jag har något liknande och speciellt i ansiktet, blir jag otroligt hypokondrisk. Allt kliar extra mycket för att jag vet om det och jag inbillar mig att jag ser ut som en spetälsk. För röd är jag. Och jag ser sjuk ut.