Min pojkvän är ett stort fan av bandet Linkin park. Han har deras logga tatuerad inner armen och varje dag hör jag honom lyssna på en låt minst. Det är fint det där, när man kommer musik så nära så att det nästan känns som om den förstår en. För mig är det Lisa Ekdahl och Håkan Hellström. Fantastiska svenska musiker som alltid lyckas pricka in varje liten känsla, den där lyckan eller sorgen som man bär på. Dem bara vet känns det som ibland. Hur som haver, nu handlade det om linkin park och för att göra hans hyllning komplett, ska jag i julklapp ge honom ett par skor som jag målat på med bandets namn och logga på. 

 

Nu är det bara fyra dagar till jul. Jag är inte helt klar med julklappar, då jag handlat mycket nya julsaker hem m.m för att skapa lite stämning, men alla är färdiga i mitt huvud, så nu är det i alla fall bara att köpa/tillverka dem. 

 

I varje fall, Idag har jag gjort mycket nytt i mat väg! Det började med olika julgodisar som Christers föräldrar och min styvmormor ska få i julklapp. Det har bakats knäck, smörkola och ischoklad som jag lagt i en varsin fin skål som present. Amanda hjälpte mig, så det kunde inte bli något annat än bra! Vinkade av henne och då kom nästa gäst- min lillasyster Ronja istället. Hon skulle hämta sin julklapp från mig och Christer, eftersom det är en klänning som hon ska ha på sig på självaste julafton. Hon stannade över middag som blev fiskgratäng (som jag för övrigt gjorde för första gången och det blev superbra och gott!) och hjälpte mig sedan att göra en cheesecake till julafton. En ny rätt på julbordet heheh, men det blir nog super bra! Istället för digestive använde jag pepparkakor som bottnen, fiffigt va?

 

Nu börjar julstressen komma smått. Eftersom julklappar inte är klara, jag jobbar hela helgen, jag vill hinna med så mycket saker innan jul och träffa så många innan, så försöker jag hinna med så mycket som möjligt. Men det är inte alltid det lättaste. Imorgon ska jag dock träffa Emelie, som jag träffat genom Christer och det ser jag fram emot!

Tre av mina närmaste vänner bor inte i Stockholm längre. Dem har flyttat till Lund och till Göteborg för att plugga respektive ämnen, men också för att upptäcka nya städer och prova på ett liv någon annanstans än här i Stockholm. Men, dem fattas mig. Dem fattas mig vissa dagar så otroligt mycket och jag tänker jämt på dem mer eller mindre. Missförstå mig inte, jag är jätteglad för deras skull. Men jag saknar dem så inni norden mycket ibland. Vi brukade träffas rätt sällan ändå, standard på en gång i månaden, men det är så mycket svårare bara för att jag vet att dem inte är här. Jag kan inte träffa dem, om jag inte åker tåg i timmar eller blir tvingad att flyga.

 

Men nu kommer dem hem. Alla tre tjejerna, för att ha jul lov. Jag har svårt att förstå det, men jag är så otroligt glad för att dem kommer. Jag vill fika med dem. Sova hos dem. Klättra med dem. Baka med dem. Vara varenda stund jag kan med dem! För snart åker dem igen och då kommer det ta massor med veckor innan jag får se dem igen, så jag ska göra allt för att ta vara på tiden.

 

Jag är så glad över att jag har dem, men framför allt stolt över dem. Dem är så fruktansvärt duktiga mina vänner. Så snygga. Så trevliga! Fantastiska tjejer som kommer lyckas här i livet med det dem vill, det är jag säker på. Men dem ska veta, att när jag blir ensam kvar här i Stockholm, så fattas dem mig så att det gör ont.

 

Helgen har varit lugn och skön, men händelserik ändå! Amanda kom över i fredags och åt middag och vi satt och pratade länge länge om allt detta med pepparkakor, kalles jul och kommentarer från afrosvenska föreningen och på facebook. Jag tror ingen kan ha missat detta och säga vad man vill om det, men all rasism som florerat gör mig oerhört förbannad. 

 

På lördagen åkte jag och Amanda till Åkersberga för att boka tatueringstid till henne! Så nu är tid bokad, motiv bestämt och nu är det bara att vänta. Hon har ritat både sin egen tatuering och min och jag längtar tills båda två är gjorda! 

Efter det åkte vi in till stan för att äta något och för att vänta på dagens andra höjdpunkt: filmen "the hobbit" på bio. Vi mötte upp Christer och co som också skulle med och filmen kändes absolut inte som 2.50 tim! Jag tyckte om den, vi såg den i 3d och dem hade gjort rörelserna i filmen milda och försiktiga vilket gjorde att det inte blev allt för mycket huvudvärk. Vissa missar fanns dock, men den är absolut värd att se. 

 

Idag började dagen kl 11 ca med att pappa ringde och var lite smått uttråkad. Vi pratade i någon timma om allt möjligt så som jag och pappa gör och sedan började jag med en brakfrukost till mig och Christer! Eftersom det är tredje advent tänkte jag, man ska ta dagarna som går att fira i akt. Dagen har sedan varit lugn och vi har mysit runt i vår lägenhet och jag är så glad att han är just min!

 

Santa lucia, ljusklara hägring. Sprid i vår vinternatt... sen kan jag inte mer. Alltid när man skulle sjunga det, hittade jag på ljud som lät bra för att inte sluta sjunga. Det är rätt vanligt att jag gör så och sen när jag lyssnar lite noggrannare, så blir jag helt chockad över hur texten egentligen är! Det finns ett väldigt bra exempel. Christer lyssnar ofta på "titanium" som är en stor låt just nu. Den går såhär:

 

"I'm bulletproof, nothing to lose,

fire away fire away...

...you shoot me down, but i wont fall, i am titanium"

 

Jag har tidigare dock sjungit 

 

"I'm bulletproof, nothing to lose, far away far away...

...should have known, that i would go, i am titanium"

 

Dock så har jag väldigt lätt för melodier. Dem kan jag oftast på en gång och ibland kan jag också veta vilken ton som kommer fast jag aldrig hört låten. Det är jättekonstigt, men jag vet att jag har ett väldigt bra gehör som är där naturligt. Det är en av några få saker som jag vet att jag är duktig med, att det är något jag borde vara stolt över. Här hemma har vi en synt som både jag och Christer sitter och plinkar på. När han inte kan hitta hur man spelar något, ropar han på mig, spelar upp låten och sedan spelar jag den för honom. För mig är det inte mycket svårare än så, även om det bara är melodin jag tar ut, vilket inte är så värst svårt. Men det är även en begåvning jag tar förgivet.

 

För att komma in på ett helt annat ämne och komma tillbaka dit vi började så är det lucia idag! Ingen vidare stor händelse nu när man inte går i grundskolan, men ändå en mysig tillställning. Har precis ätit risgrynsgröt och julskinkesmörgåsar till frukost för att få känslan lite, snart ska jag till biblioteket och låna kurslitteratur och plugga och sedan ska jag laga något riktigt gott till mig och Christer till middag! 

Onsdag är min favoritdag i veckan. Lite udda, men det är för att då har klädbanken öppet mellan 18.00-21.00. Klädbanken, vad är det kan man undra? Jo, det är världens bästa ställe! Det är En secondhand som drivs ideellt av föräldrar till barn i Tungelsta skola och som ligger i en källare där. Man lämnar in kläder och sedan när någon köper kläderna får man en summa pengar och en summa pengar går till skolan. Jag lämnar nästan aldrig in dock (hehe) utan jag köper för det mesta bara nytt, för det får man också komma och göra! Jag har aldrig hittat något som kostat över 200 kr (innan denna termin aldrig över 100 kr, men nu har människor fått börja sätta pris själva och folk tycker alltid att deras saker är mer värda än vad dem faktiskt är...) och man kan hitta riktiga fynd! Idag var dock en speciell dag, det var slumprea nämligen, vilket går ut på att plaggen som tidigare kostat 20, 30, 40kr, vilka redan då är kap, nu kostar 2, 3, 4 kr. Jag och Amanda åkte därför dit och fyndade. Klänningar, jackor, skjortor, kjolar och massor av annat fick vi med oss hem. 26kr gick min kasse på, vilket låter som om någon skulle skämta. En kasse kläder, för 26kr? Ja, klädbanken är alltså så bra.

 

Jag har gått på klädbanken sen jag var liten och känner därför igen alla människor som är stammisar där. Det är även mitt och mammas ultimata "dejtställe" som går ut på att mamma köper och jag hittar. Mamma har aldrig haft mycket pengar och därför älskar hon att jag älskar secondhand så fruktansvärt mycket, då min lillebror är helt tvärt om, där är det bara märkeskläder som gäller. Vi har två speciella ställen som vi alltid går till och det ena är klädbanken och det andra är en nyöppnad secondhand som ligger i Västerhaninge, kanske 100 meter från min mammas lägenhet. Den secondhanden är lite dyrare och ägs av en mycket fin finsk äldre dam som alltid blir lika glad när vi kommer. Innan jag åkte till klädbanken gick jag och mamma även ner dit, då mamma inte kunde följa med till klädbanken, eftersom hennes bil är helt insnöad och hon orkar inte skotta för att få ut den och inte vill åka kommunalt. Eftersom det är lite dyrare där blir jag alltid orolig om hur mycket jag vågar fråga mamma om jag kan få, då man blir så van vid klädbankspriser (ja, jag jämför alltid när jag handlar med hur billigt det vore om det varit på klädbanken), men jag vet även att det är bättre kvalité på hennes secondhand. Idag fick jag hem ett munspelshalsband som man faktiskt kunde spela på! Jag kunde inte hålla mig och började direkt att spela på "Inatt jag drömde något som, jag aldrig drömt förut...." men det var väldigt svårt att ta b och #-toner. Mamma blev glad över att hon kunde bidra med saker till mig och jag blev glad att jag kunde stilla mitt shoppingberoende för ännu en vecka.

Idag är ingen vanlig dag, för det är Linas födelsedag! 

För att göra en liten presentation av Lina, så är det min bästa kompis i hela världen. Hon bor nu i Göteborg och pluggar till civilingenjör på Chalmers och har sin pojkvän Håkan. Vi har känt varandra sedan högstadiet och det tog inte lång tid innan jag såg henne som min bästa vän. Förutom Christer, så är det Lina som står mig allra närmast. Vi har gjort allt med varandra och även nu, när jag senast var hos henne i Göteborg sov vi i hennes 90 säng, precis som vi alltid brukade göra när hon bodde här i Stockholm.

 

Jag ser Lina lite som min själsfrände. Inte på det där romantiska sättet, utan på det där sättet att hon verkligen förstår mig. Inga är så äckliga som jag och Lina. Ingen bryr sig på det där obekväma sättet så som Lina. Ingen annan är med på mina knäppa idéer så som Lina. Ingen accepterar mig så som Lina.

 

Jag saknar Lina ofta så att det nästan gör ont i hela kroppen. Jag hatar att ringa henne eller när hon ringer mig, då hon känns så långt bort. Jag brukade ofta cykla hem till Lina, men det är till exempel en sak som jag inte kan göra längre. Jag kan inte träffa henne på en fika för att kunna ventilera mig. Jag kan inte fråga hur hon mår, hur hon tänker och hur hon känner öga mot öga. Och jag hatar avståndet, samtidigt som jag är glad för att hon har hittat så mycket i Göteborg. För hon förtjänar allt. Hon förtjänar hela världen och jag vet att om hon vågar så kommer hon kunna ta sig hur långt som helst.

 

Grattis på födelsedagen min kära vän, jag älskar dig!

 

Helgen, som skulle gå i jobb-anda, fick ändrade planer då jag blev sjuk lördagkväll och därför inte kunde jobba på söndagen. Tråkigt och jobbigt med tanke på pengar, men ibland måste man lyssna på sin kropp och tänka på andra mer än sig själv! Söndagen spenderades därför i sängen tittandes på historieätarna och det perfekta livet som båda är serier som går på svt och är helt fantastiska! Historieätarna är nog ett av mina absoluta favoritprogram och igår var det 1920-tal som gällde. Programmet går ut på att Erik Haag och Lotta Lundgren ska under en vecka, leva så som man levde på det årtionde som presenteras. All mat, alla kläder, all hygien och bostad ska stämma överens med årtiondet och massor av intressant historia lär man sig, samtidigt som det är underhållande. Hur mycket bättre kan det bli! Jag som har historia som mitt andra favorit ämne, efter religion, kan knappt hålla mig till nästa avsnitt i alla fall.

 

Igår gick jag på en ny delkurs föreläsning (etik och livsåskådningar) vilken var superbra och nu är jag jättetaggad inför nästa delkurs och efter det åkte jag hem till Amanda, som hade ritat upp en tatuering till mig! Jag har länge funderat på den här tatueringen, men eftersom jag inte är speciellt duktig på att måla, så har det inte blivit av att den kommit till ens. Amanda är dock en höjdare på allt som är kreativt och hon hade ägnat hela helgen åt att rita den här till mig och direkt när jag såg den, så var den helt perfekt! Hon hade lyckats fånga allt jag ville ha med i min tatuering och den är så himla vacker! Nu så ska jag bara samla ihop pengar till att göra den. Eftersom jag vill ha denna tatuering från nacken ända ner till bhbandet, så kommer det bli en ganska stor tatuering. Christer är väl inte lika glad över det, han tycker att min rygg ska vara fri, men det tycker inte jag!

 

 

Hej och hå i lingonskogen! Idag har jag gjort vissa saker jag är otroligt nöjd över. Idag på eftermiddagen var jag och klättrade och provade nya skorna, vilket var en stor succé! Skorna satt som en smäck och det kändes som om jag kunde klättra på väggar (haha, liten ordvits)! Jag åkte alldeles själv dit, vilket jag inte gjort tidigare. Dock var det jobbigt med "konkurrensen" som fanns runt omkring. Eftersom man klättrar rätt inpå varandra och då det inte finns någon chans att klättra själv eller vad man ska säga, får jag otrolig prestationsångest. Jag klättrar gröna banor och lite blå, vilket är på en rätt lätt nivå, jämfört med dem som klättrar runt om som klättrar på svart bana som är svår eller på grå bana som är omöjlig (det är såklart möjligt men sjukt svårt) och det känns så töntigt på något sätt, att jag knappt klarar det och dem klarar hur mycket som helst. Jag vet såklart att dem övar mycket och är väldigt erfarna, men jag önskar bara att jag vore bra på något som jag faktiskt vill vara bra på! Men, det kommer nog. Klättring är verkligen något som jag vill satsa på och kommer träna på att bli bättre i.

 

Efter att jag hade klättrat skulle jag träffa Amanda, min mammas expojkväns dotter som är som den systern jag aldrig fick, för en fika och pratstund. Jag hade på vägen med mig ett av mina virkningsprojekt och satt och virkade på ett nytt pannband och lyckades bli klar på ca en timma och blev nöjd över att det gick så snabbt, men det som gjorde mig ännu mer nöjd var att en man som satt på tunnelbanan mitt emot mig, berömde mig för mitt pannband. jag log blygt och sade tack och visste inte riktigt om jag skulle fortsätta prata med honom eller inte. Jag fortsatte istället att le och virka.

 

Att träffa Amanda var också något jag kände mig nöjd över att göra. Hon får alltid mig att känna mig så bra och intellektuell och vi har alltid livliga konversationer om allt mellan himmel och jord. Hon får mig att få insikt i saker, att tänka efter, att lära mig saker och det bästa är att hon alltid får mig på så himla bra humör! Dessutom åt jag en biskvi när jag var med henne, vilket jag tycker är en sjukt underskattad bakelse.

 

Hur som haver, en annan som jag känner mig nöjd över, är att jag kommenterat en av mina favoritbloggar. Det låter kanske som en liten sak, men jag har aldrig förut kommenterat något i cybervärlden (förutom på communitys som facebook etc) utan jag brukar läsa på internet i tysthet. Dessutom, skrev jag min kommentar på knakig finska, vilket är ett stort framsteg i mina finska kunskaper. Att jag då fick en komplimang för den hemmagjorda finskan, måste jag medge gjorde lite min dag! :)

 

 

 

Igår blev det som dem flesta hört kaos i hela Stockholm och i andra delar av landet på grund av att det snöade så mycket. Det var en klass två varning och folk uppmanades att stanna hemma. Det snöar här i Sverige, det vet vi alla om, om igår blev det väldigt mycket på en och samma gång, det kan inte rås för. Det blir svårt för tåg att ta sig fram, för bussar att köra och för att flyg att komma iväg.

 

Men, något som faktiskt måste klagas på i allt detta, är sättet som vädret sköttes på. Min familj är ofta uppåt i landet och eftersom det är mer ovanligt än vanligt där uppe att det kommer snö, så hanteras snöproblemet på ett bättre sätt. Snöar det mycket, kommer det finnas tio plogbilar på raden efter varandra som kör och tar bort snö, men, här i Stockholm där vi inte är vana med snö tydligen (fast den kommer mer eller mindre varje år) så såg jag sammanlagt igår tre plogbilar på hela dagen.

 

Varför kan man tänka sig? Skäl jag kan tänka på är t.ex att företag etc skär ner på kostnaderna. Det är dyrt med snöplogare, eftersom dem ofta har jour och endast jobbar när det behövs. Men, det är en kostnad man måste lägga ut på, speciellt i det här vädret! Den kaos jag såg iadg har jag nog aldrig sett tidigare. Lastbilar stod som slalom pinnar på motorvägen, vägen var så isig och guppig så det var svårt att veta var man skulle åka, bilar fastnade för att ingen plogat etc. Bara på vägen hem hjälpte jag tre bilar att komma upp för att dem satt fast.

 

Det är ju så, att plogbilarna behövs ju inte varje år här i Stockholm, eftersom det är väldigt varierat hur det ser ut med snö. Men, då man gått ut och varnat om hur vädret ska bli, borde det inte kallas in fler? Borde inte plogbilar varit ute redan natten till onsdag då det började snöa? Så att åtminstone vägar fungerar, när pendeltåg, bussar och tunnelbana gett upp. Sj gick ut med "åk inte med oss". Sl gick ut och sade "vi ansvarar inte för att du kommer hem". Det är fruktansvärt hur dåligt dem behandlade sina kunder och det var nog fler än jag själv som fick gå på dem oplogade gatorna för att försöka ta sig hem.

 

 

Det är vansinne att nedskärningar ska påverka vårat samhälle så pass mycket att det stannar. Speciellt i en storstad som Stockholm, där alla är så världsvana och där Sverige är som mest utvecklat. Snön kommer. Det går inte att förändra på. Men hur vi bemöter snön, det, det kan vi faktiskt ta och ändra. 

Jag har aldrig varit något fantast av julen. För mig innebär julen inte det där hemtrevliga, fina och genuina som det verkar vara i många andra familjer. För mig, har julen alltid inneburit fylla, stress, irritation och ångest. Men, nu när jag och min sambo har en egen lägenhet och ett riktigt hem, så vill jag förändra dem här känslorna som jag har. Så, jag har bestämt mig för att göra allt för att skapa mina egna nya traditioner i vårat hem. Jag har ju som tidigare sagt gjort ordning lägenheten, städat, pyntat etc för att få julkänsla. Vips dagen efter så snöade det också, så nu känns det ännu juligare! Dessutom har jag gjort pepparkakor med glasyr på, julskinka och köpt sill etc. Och dessutom försöker jag verkligen att ha inställningen, att det här blir den bästa julen någonsin. 

 

Men det är inte det enklaste, med en pojkvän som inte heller gillar julen och sedan alla dessa minnen om hur julen har varit för mig. Traditioner överhuvudtaget är för mig något påtvingat och ett måste och det vill jag förändra. Från och med nu, ska julen bli som jag vill ha den och utan tvång.

 

Hur som haver, idag är det första advent. Jag och min sambo började morgonen med en stor frukost, tända ljus och p3 på radion. Jag är bara ledig varannan helg, vilket gör att helgfrukosten för mig är otroligt viktig. Det är då vi kan sitta och prata och mysa, utan att behöva känna oss stressade. Sambon har nu åkt iväg för att spela badminton och jag ska egentligen plugga, men jag är trött efter gårdagen, då jag var hos Jenny från min gymnasieklass som hade fyllt år. Det var supertrevligt, många gamla bekanta ansikten och minnen som gjorde sig påminda.