Tre av mina närmaste vänner bor inte i Stockholm längre. Dem har flyttat till Lund och till Göteborg för att plugga respektive ämnen, men också för att upptäcka nya städer och prova på ett liv någon annanstans än här i Stockholm. Men, dem fattas mig. Dem fattas mig vissa dagar så otroligt mycket och jag tänker jämt på dem mer eller mindre. Missförstå mig inte, jag är jätteglad för deras skull. Men jag saknar dem så inni norden mycket ibland. Vi brukade träffas rätt sällan ändå, standard på en gång i månaden, men det är så mycket svårare bara för att jag vet att dem inte är här. Jag kan inte träffa dem, om jag inte åker tåg i timmar eller blir tvingad att flyga.

 

Men nu kommer dem hem. Alla tre tjejerna, för att ha jul lov. Jag har svårt att förstå det, men jag är så otroligt glad för att dem kommer. Jag vill fika med dem. Sova hos dem. Klättra med dem. Baka med dem. Vara varenda stund jag kan med dem! För snart åker dem igen och då kommer det ta massor med veckor innan jag får se dem igen, så jag ska göra allt för att ta vara på tiden.

 

Jag är så glad över att jag har dem, men framför allt stolt över dem. Dem är så fruktansvärt duktiga mina vänner. Så snygga. Så trevliga! Fantastiska tjejer som kommer lyckas här i livet med det dem vill, det är jag säker på. Men dem ska veta, att när jag blir ensam kvar här i Stockholm, så fattas dem mig så att det gör ont.