Jag älskar min familj fruktansvärt mycket. Trots alla deras brister. Trots att dem inte alltid får mig att må jättebra. Trots att dem lätt driver mig till vansinne. Men jag vet, att jag alltid har dem där. Dem accepterar mig och dem låter mig vara på det sättet jag är, även om dem ibland kan kritisera det. När jag var yngre hade jag en period som var jobbig både för mig och min familj. Jag gled ifrån dem och tog avstånd från dem, vilket gjorde att dem fick kämpa otroligt mycket med mig. Och det är jag glad över att dem gjorde. Att dem orkade kämpa med mig, för jag måste erkänna att jag inte var lätt att leka med. Inte förrän jag blev 18 år så började jag igen öppna mig för dem och förstå hur mycket jag faktiskt värderar dem och hur glad jag ska va att jag har just dem som familj. För dem är alla otroliga människor. Min pappa, som är den som kämpat allra mest för mig i hela världen, min mamma som trots sina egna problem alltid har kämpat för att själv klara av allt och därmed mig, min styvmamma, som har fått ta otroligt mycket för hur sträng hon varit från mig vilket jag idag värderar högt då det har hjälpt mig igenom livet, min syster Ronja som än idag är en av mina bästa vänner, min lillebror Sebastian som jag skulle skydda genom allt, min lillasyster Emma som är den lilla sladdisen och som jag har så god kontakt med trots att det är nio år mellan oss och sist men inte minst, min älskade pojkvän som är en ny del av min familj och som tur är slapp mig innan jag var arton år och som jag är så otroligt glad över att han kommit in i våra liv!